Spanien vs Sverige

Efter 7 år i Spanien börjar tankarna om en återflytt till Sverige komma.

Med lite perspektiv så finns så mycket positivt med det gamla hemlandet som man inte ”såg” förut. Och när man nu har blivit lite hemmablind, så finns det faktiskt en del negativt med att bo i Spanien.

Båda länderna har såklart sina fördelar och nackdelar. Och den största fördelen här, är väl vädret och människorna. I Sverige är den största fördelen systemet och skolan för barnen tror jag. Den berömda tryggheten.

Ibland känns det lite som att man lever i en bubbla här. Att det inte är ”på riktigt”, livet. Vi jobbar, men med halvtaskiga löner. Barnen går skola, men helt ärligt, systemet i Spanska skolor ligger ju inte på en supermodern nivå. Och när jag tänker på deras framtid, ja då ser det kanske inte så bra ut här i Spanien. Det är hög arbetslöshet och jag tror att de skulle ha mycket större möjligheter i Sverige. Det betyder inte att de stannar där och jobbar. Med sina språkkunskaper kan de jobba i princip var som helst i världen. Men grunden till det, känns som att den blir bättre i Sverige.

Snart är det iallafall dags att söka till gymnasium och sonen ska söka i Sverige (och här). Och kommer han in i Sverige, ja då måste ett beslut tas. Ett beslut som känns större än vad beslutet att flytta hit gjorde, konstigt nog. Så om några månader vet vi. Kanske. Hoppas jag.

Att inte vet vilken väg man ska ta kan ge en jäkla ångest.! Men att inte veta vilket val som som är det bästa för barnen, ger en ännu större ångest!

Men jag betvivlar aldrig att det blir bra till slut. Det löser sig alltid!

Ha en fantastisk fredag! 🙂

Så var det dags

Så var det dags. Lillungen ska börja på dagis. 2 år gammal, 1 år äldre än de andra två var när de började. Men det var i Sverige. Trygga Sverige med pedagogiska förskolor där man utvecklas och lär sig en massa nya saker! Men det här är ju Spanien, herregud! Livsfarliga förskolor, med opedagogisk personal , där de tvingar barnen att äta om de inte äter självmant!
Nej, så är det ju såklart inte. Men man har hört många dåliga exempel, och det räcker ju att gå förbi ett dagis här och kika in på deras ”gård”, så höjer man ju svenska dagis så högt upp i skyarna så att man nästan stammar när man pratar om dem.
Gårdarna, är ofta en liten, liten gummiklädd cementfläck på ca 2 gånger 3 meter utanför dörren, i direkt anslutning till trottoaren utanför byggnaden. Möjligtvis en gung-mojäng och lite leksaker. 70 barn som trängs och skriker och några fröknar som ser lagom uttråkade ut, möjligtvis medvetet för att dölja det kommande sammanbrottet. Utbrottet. Uppbrottet. Vad vet jag?
Nej, så är det ju såklart inte riktigt heller, men en liten verklighet ligger det gömd någonstans mellan raderna. Så när vi hittade lillungens dagis, så var det ju bara det! Det fanns ingen återvändo. De hade en ko! Fatta, en ko! Och som om det inte hade räckt (vilket det förmodligen hade för dessa föräldrar), så fanns där också en åsna, får, getter, en gris, kalkoner, höns, gäss, fiskar och sköldpaddor.
Gården, ja gården, är 15,000 kvm stor. Nu snackar vi GÅRD! Där ska hon få springa runt, lillungen, bland alla djur och leva livet som i en Astrid Lindgren saga. Mata åsnan medan mamma och pappa jobbar. Odla grönsaker (nämnde jag inte det, att de minsann odlar grönsaker där också!?) och framför allt integrera sig! Komma hem med kaninbajs (javisst, kaniner finns det också!)under naglarna, rosig (kanske mer solbränd, vi bor ju trots allt i Spanien) om kinderna och bara prata om dagis varje ledig stund. Javisst, så blir det!
Dagen för inskrivning. Fyll i här och där, bla bla, på kontoret på dagiset. Betala cash, yes! Lite spanska, lite engelska, bla bla. Kvinna tar lillungen. ”Ok?” ”Visst, fint!” ” Ring om ett par timmar och kolla hur det går, blabla” ”Ok, visst, öh, hejdå” Och där försvann de. Kvinnan och lillungen. In till de andra barnen. ”Några frågor?” ” Öh,,nu?,,näää,,” Det var den inskolningen. Vad fan hände?? Vi går därifrån. Jag ringer efter 1,5 timme. ”Hon har varit ledsen (no shit!? Vi har lämnat ifrån oss henne i kanske 4 timmar totalt, utspritt på två år!!), men det gick över. Just nu är hon lite ledsen igen, men de ska gå ut nu, så vänta lite och kom om en halvtimme ungefär”. Och jag kommer efter en halvtimme och lillungen brister ut i tårar när hon ser mig! Älskade barn. Måste ha varit en chock! Bra att ”skola in” så tycker vissa. Det ska gå snabbt och man ska inte göra någon big deal av det. Jag har inte bestämt vad jag tycker än.  Andra dagen var hon där i 4,5 timme, sen fick hon feber en dag, som var en fredag och så måndagen som blev den tredje var hon bara där i knappt tre timmar. Sen kom jag och alla andra föräldrar dit. Det var fiesta! (Som dessa föräldrar såklart hade missat). Med tapas, hoppborg, musik och alla små barn iklädda flamencokläder dagen till ära. Ja, inte alla barn. Lillungens föräldrar hade missat även den delen av mailet. Så där var hon, iklädd lite nötta rosa tights med ugglor på och en turkos t-shirt. Bara så där! Inte ens en blomma i håret!
Nej, ärligt talat så var hon inte den enda som inte var uppklädd eller utklädd eller vad man nu väljer att kalla det. Några andra hade också missat, eller valt att hoppa över det. Detta är ett mångkulturellt dagis och det var inte spanjorernas barn som struttade runt i ugglebyxor och Minnie Mouse-tröjor. Tack gode gud för invandrarna!